Håkan

Hilbert var varm efter bastun. Han stod och tittade på det klarblå vattnet i grottan och tänkte just hoppa i för att svalka sig när han plötsligt fick se en välbekant siluett under ytan. Först trodde han att han såg i syne, men efter sina många resor i Stilla Havet satt siluetten som fastetsad i ryggraden. Utan att han kunde hejda sig skrek han reflexmässigt rakt ut: -Shark! Shark! så ljudet ekade mellan grottans väggar. 

-Så du har haft turen att träffa Håkan? Det var Nikko som hade kommit ut från bastun och nu stod bredvid Hilbert och tittade på hur hajsiluetten försvann ner i de underjordiska mörka grottorna på andra sidan.

Hilbert vände sig förvånad om och tittade på Nikko. -Håkan? frågade han förvånad.

-Ja, vi kallar honom det. Det är en Håkäring, men vi kallar honom Håkan, det kan ju förstås vara en hon. Vi vet ju inte.

-En håkäring här nere i underjorden? Hur är det möjligt? undrade Hilbert förvånat.

-Ja, det har vi också frågat oss många gånger. Om det inte finns en väldigt lång underjordisk tunnel som förbinder grottan med havet så tror vi att det kan ha varit Hans Holsten som hittade den här grottan på 1670-talet som släppte ut den. Men då var det förstås bara en liten fisk. Det finns några anteckningar i hans dagbok som pekar på det. Det står en notering att han äntligen hittat ett nytt hem för sömnfisken som han fått av en gammal sjöman. Håkäringen tillhör ju släktet sömnhajar, Somniosus microcephalus. Den kan ju blir flera hundra år gammal och här i grottan påminner det en del om deras naturliga miljö i ishavet, det är mörkt och kallt i vattnet, så det är inte omöjligt att den levt här sedan mitten av 1600-talet.

-Det är ju helt fantastiskt och lite skrämmande med en haj som simmar fritt här i underjorden.

-Du kan vara lugn. Håkan han inte gjort någon människa något ont. Håkan är ganska skygg, det är sällan man får se honom. Under alla mina år har jag bara sett honom ett par gånger. Så du är lyckad lottad som fått se en skymt av honom. Det brukar föra tur med sig säger de. Vi i Bastuvisans vänner har en tradition att när man får se Håkan så ska man ha en sup av det finaste myrstacksbrännvinet. Jag ska hämta ett glas i skåpet så ska du få din belöning.

Nikko kom snart tillbaka med ett spetsglas fyllt med en klar vätska.

-Ska du inte ha något? frågade Hilbert förvånat.

-Ånej, det är bara den som först får se Håkan som får den ynnesten att smaka ett glas myrstacksbrännvin. Jag får nöja mig med en kall öl. Nikko tog upp snusdosan och knäppte av kapsylen på flaskan. -Skål då, sa han och höjde flaskan mot Hilbert. Hilbert höjde glaset och svepte den klara vätskan. Brännvinet var starkt, men smaken behaglig och drycken spred en märklig värme i kroppen och han kände sig pigg och rask av drycken.

-Nej, vi kryper in en stund till i bastun tror jag. Det finns fortfarande en del värme kvar i kaminen, så ska jag berätta en intressant historia om din far, som jag kom på när jag stod här och tänkte.

Snart satt de bägge herrarna åter i bastun och Nikko började berätta:

-Du känner ju till Gomgubbarna, det matsällskap som din anfader prästen Hindrich Bromaneus bildade med några likasinnade herrar på 1600-talet. Gomgubbarna har alltid varit ett sällskap som intresserat sig för egendomliga gamla ångermanländska mattraditioner och maträtter. Iallafall så utspelar sig den här berättelsen på 1970-talet, då man höll på att gräva ner nya avloppsrör till prästgården uppe vid Ytterlännes gamla kyrka. Plötsligt stötte man på en hög med stenar i marken. Först trodde man att det kunde vara någon gammal grav, men när man hade frilagt jorden så såg man att det var en gammal jordkällare. Den var väl bevarad och när man steg in i den hittade man några märkliga saker på en stenhylla. 

Man hittade en gammal oöppnad vinflaska, bredvid låg något runt inslaget i papper och till sist en liten träkagge med okänt innehåll. Din far Helge blev inkallad för att titta närmare på sakerna och han kunde snart konstatera att det rörde sig om föremål från 1600-talet. Pappren visade sig vara en predikan av Hindrich Bromaneus och din far som väl kände till Gomgubbarnas historia, ja, han var ju hedersmedlem och ordförande under många år i sällskapet, misstänkte att det var några speciella läckerheten som Bromaneus hade placerat i jordkällaren så de skulle lagras. När han vecklade ut pappret på det runda paketet möttes han av en stark, överväldigande men inte helt obehaglig doft. I paketet låg nämligen en liten getost med askade sidor. När din far öppnade korken på kaggen spred sig en stark, sötsur doft över hela området som fick de som upplevde den att tänka på surströmming. 

Det visade sig att kaggen en gång innehöll strömming som skulle suras, alltså fermenteras, men när träet hade torkat under åren, hade nytt syre kommit in i kaggen med diverse svampsporer och en ny jäsningsprocess hade tagit vid. Surströmmingen hade med åren lösts upp med ben och allt till en trögflytande sirapsliknande vätska med en stark sötsur doft. Din far insåg att det här var en guldgruva för gourmeter som Gomgubbarna. Tänk om han skulle arrangera en exklusiv kväll för Gomgubbarna och bjuda på alla dessa gamla märkliga delikatesser som han hade hittat i jordkällaren? Det var osannolikt att någon annan än Gomgubbarna skulle våga prova mat som var över 300 år gammal, och mycket riktigt var det ingen som gjorde anspråk på godsakerna, utan man var bara glad att någon tog hand om “stanken” som byggjobbarna uttryckte det.

Så din far bjöd en kväll in till en historisk festmåltid i den bromanska herrgården. Vi var tolv stycken som blev inbjudna, så vi var tretton med din far. Redan då borde man ha anat oråd inför den sista måltiden. Och som du förstår tillhörde jag en av de inbjudna. Måltiden bestod av ett snapsglas med nattvardsvin från 1600-talet, en liten bit askad getost på en bit rågbröd och en tunnbrödskiva som man skulle doppa i en skål som innehöll en skvätt sötsurströmmingsirap. Först läste din far Hindrich Bromaneus predikan för oss. Jag ska bespara dig att referera Bromaneus svavelosande ord, och sedan började själva provsmakningen. Och det ska jag säga dig att en mer himmelsk måltid har jag aldrig upplevt. Osten smälte i munnen och var som en exploderande orgasm så saliven flödade rikligt och vinet, aldrig har jag smakat ett sådant utsökt vin med så komplicerade och kvardröjande smaker. Till slut doppade man tunnbrödet i sötsurströmmingsirapen och det var det ljuvligaste jag har smakat i hela mitt liv. Det var som den godaste surströmmingen fast tusen gånger bättre. Vi satt andaktsfulla, som om vi var i himlen och när vi gick hemåt var vi fortfarande saliga av maten, men sen under natten. Vilket fruktansvärda plågor! Magen vände sig ut och in i smärtsamma konvulsioner och tarmen tömde sig från alla håll, jag kallsvettades och reds av maran hela natten, vilka fruktansvärda drömmar och hallucinationer som fyllde mitt sinne. Det kändes som om denna helvetiska natt aldrig skulle ta slut. Först framåt lunch nästa dag kände jag mig lite bättre, men det tog mig en vecka att återhämta mig från den där smakprovningen. Och jag vet att det var likadant för alla andra som var med den där kvällen. Det var som om vi fick uppleva både himlen och helvetet på samma gång. Även fast jag blev så fruktansvärt sjuk så kan jag komma på mig själv att drömma om och längta efter att få smaka mer av dessa himmelska smaker. Jag vet inte vad som hände med kaggen med sötsurströmmingen, jag tror din far sparade det som som blev över. Så skulle du råka snubbla över kaggeni den bromanska herrgården, så ett varningens ord, låt dig inte frestas att smaka den, det är en Pandoras ask.