-Du kommer ihåg att jag för ett tag sedan berättade om Arvid Frostlund från Nyland, han som gick under öknamnet Snålfaan, för han var så förskräckligt snål och girig. Men han var inte dum, utan tvärtom ganska beläst, men istället för att använda sina kunskaper till något gott så ville han bara tjäna pengar och försökte sig på allehanda skumma affärsidéer som ofta gick ut på att lura folk. En dag hade han läst om Theseus skepp i ett verk av den romerska filosofen Plutarchos. Du känner kanske inte till historien om Theseus skepp? Nikko Hirvenpää såg på Hilbert som satt bekvämt tillbakalutad i bastun och njöt av värmen.
Hilbert gned sig fundersam om hakan och skakade på huvudet. Nej, Theseus skepp var han inte bekant med, konstaterade han.
-Jo, fortsatte Nikko att berätta, Theseus var en antik kung som sägs ha grundat staden Athen. Han räddade också Athens ungdomar som skulle offras till den fruktade Minotaurus i labyrinten på Kreta och flydde sedan hem till fastlandet i ett skepp. Skeppet bevarades och helgades av Athens medborgare genom generationer. Men när åren gick så blev man tvungen att byta ut vissa delar av skeppet som var skadade eller ruttnade, för att kunna bevara det för framtiden. Det Plutarchos diskuterar är hur mycket av skeppet man kan byta ut innan det blir ett helt nytt skepp och någonting annat än det ursprungliga skeppet? En tredjedel av skeppet, hälften, två tredjedelar? Det finns olika tolkningar, vissa menar att det är samma skepp trots att man byter ut stora delar av plankorna, medan andra menar att det blir ett nytt skepp.
Iallafall så läste Snålfaan den här boken och kom att tänka på att han hade en gammal dyrbar bok hemma, som han hade ärvt efter sin far, som han funderade på att sälja, men om han bytte ut några av de gamla sidorna mot nya kopior, så skulle det fortfarande vara samma bok, iallafall enligt vissa tolkningar av begreppet Theseus skepp. Så han delade upp boken i fyra nya böcker, en fjärdedel i varje bok bestod av originalsidor, medan resten av sidorna var nya kopior och så sålde han alla fyra som original och fick en bra slant, men snålheten bedrar som bekant visheten, och köparna blev såklart inte så glada när de förstod hur det stod till och stämde honom för förfalskning. Vid tingsrätten i Härnösand försökte Snålfaan att argumentera för att det vara samma bok fast i fyra original enligt principen om Theseus skepp, men jag tror inte domaren hade läst Plutarchos utan det blev en månads fängelse och böter för Snålfaan.
Man skulle nu tro att Snålfaan hade lärt sig av sina misstag, men inte då, så snart han kom ut från fängelset började han se sig om efter nya sätt att tjäna pengar på. Jag kommer ihåg en annan historia som jag hörde berättas, där också snålheten bedrog visheten. Det var så att Snålfaan besökte en bekant vars mormor nyligen hade dött, och familjen skulle nu sälja inventarierna på auktion. Tanten hade en stor samling fin konst, bland annat två målningar av Renoir som var mycket värdefulla trodde man. Men Snålfaan lyckades på något sätt övertyga sin bekant att han var en god konstkännare och att tavlorna var bra målade, men inga original utan förfalskningar av den kända konstförfalskaren Han van Meegeren och om man försökte sälja dem så skulle man åka dit för bedrägeri. Snålfaan talade av egen erfarenhet att det kunde gå riktigt illa om man försökte lura rättvisan, och fängelset var inget semester, det hade han själv fått uppleva.
Den bekanta blev osäker och Snålfaan lyckades skrämma honom så pass mycket med sina beskrivningar av fängelset att han till slut lät Snålfaan ta de två tavlorna och rädda honom från att bli åtalad för bedrägeri. När Snålfaan kom hem ställde han de två tavlorna i hallen när det plötsligt knackade på dörren. Snålfaan trodde först det var polisen, men det visade sig vara Sara Grönkvist, hans moster, som kom över med en gryta med pölsa som hade blivit över från helgen. När mostern fick se tavlorna i hallen undrade hon nyfiket var det var för något. -Det är bara några skräptavlor som jag ska slänga på tippen hade Snålfaan snäst till henne. -Tack för pölsan, men nu har jag annat att göra, så hej då. Hade han sagt och vänt mostern ryggen och gått in i köket. Snart hörde han hur ytterdörren slog igen när mostern gick. Snålfaan hade inte ätit på ett tag, för han var som sagt för snål för att köpa mat och åt egentligen bara när han blev bjuden, så han var riktigt hungrig och började äta direkt ur grytan, men det måste ha varit något fel på pölsan för han blev riktigt dålig. Matförgiftad skulle jag tro, och sedan blev han liggande en hel vecka utan att kunna ta sig upp.
I slutet av veckan dök mostern upp igen och beklagade att han hade blivit så dålig av pölsan. Hon var verkligen ledsen över det inträffade, men som plåster på såren hade hon tagit med sig en present. -Du kom ihåg de där tavlorna som du skulle slänga på tippen? -Ja, svarade Snålfaan misstänksamt. Tänk om hon hade listat ut att de var värdefulla, tänkte han. -Jo, sa mostern. Jag tyckte det var synd att de skulle slängas, så jag tog hand om dem åt dig. Du förstår, jag har börjat en målarkurs på ABF och behövde ha några dukar att måla på. Och tavlorna som du tänkte slänga passade perfekt. Men du ska få den ena tavlan jag gjorde som tack. Det är en katt som jag har målat.
Mostern höll upp Renoirtavlan, som nu var övermålad med en barnslig tjock katt som satt i gräset. Snålfaan såg på tavlan och kände hur en tår pressade sig ut ur ögonvrån. -Åh, inte behöver du bli så rörd inte, sa mostern. Jag hänger upp den här på väggen, så du kan titta på den medan du frisknar till. Men nu måste jag iväg förstår du, för målarkursen börjar om en stund. Den vill jag inte missa. Krya på dig Arvid så hörs vi sen, och så gick mostern sin väg medan Snålfaan låg tyst kvar och ilsket stirrade på katttavlan på väggen. Så om du någon gång ser en katttavla av Sara Grönkvist så kanske det finns en ovärderlig Renoirtavla där under, avslutade Nikko sin berättelse och slängde på en skopa kallvatten på bastustenarna så ett stort ångmoln steg upp från kaminen.
Di ångermanländska 