Skördarna

Vi har fått ett recensionsexemplar av Kristoffer Skogs senaste novellsamling som heter “NostradAIus 2.0”. Titeln är en hyllning till Folke Arvidsson (1901-1935) som 1929 publicerade boken ”NostradAIus och andra fantastiska berättelser”. Skog har i Arvidssons anda skriver samtida framtidsnoveller om olika ämnen. Vi publicerar idag novellen “Skördarna” som är en spännande SF-berättelse om när jorden får oväntat besök.

Skördarna

-Välkommen till ett nytt avsnitt av Spekulativt vetande. Programledaren i solrosgul kostym och stora glasögonen tittade rakt in i kameran. – I dagens program gästas vi av professor Cobol som skrivit boken “Massutdöende och utomjordingar”. I er bok skriver ni att massutdöende av arter som drabbat jorden, som när dinosaurierna försvann, kan kopplas ihop med besök av utomjordingar? Programledaren såg med ett påklistrat leende på professor Cobol som satt i fåtöljen mitt emot.

-Hmm, harklade sig professorn lite nervöst. -Det stämmer. Enligt mina undersökningar kan man vid varje tillfälle då en massdöd inträffat på jorden, i de geologiska avlagringarna hitta spår av ett mycket sällsynt kemiskt ämne.  Detta ämne kan endast bildas vid hög förbränning av sällsynta mineraler som vi hittills bara påträffat i avlägsna asteroider. Man brukar prata om fem sådana tillfällen av massutdöende och vid varje tillfälle i jordens historia kan vi se att det finns en större förekomst av ämnet.

-Och det skulle alltså vara ett bevis på att utomjordingar har något med massutdöendet att göra?

-Jag anser att det är en rimlig förklaring att utomjordingar har fört in ämnet i atmosfären när de varit på besök och det sedan har det lagrats i sedimenten. Det kan vara en rest från deras rymdskepp, en förorening från deras motorer till exempel.

-Ni har också i er bok angett ett datum, om bara en månad skriver ni att utomjordingarna ska komma tillbaka och då riskerar jorden återigen att drabbas av undergången?

-Ja, det stämmer. Ända sedan historiens begynnelse har människor berättat om gudar som kommer från himlen och orsakar olika katastrofer. Du kan läsa om domedagen i Bibeln, om Ragnarök i Eddan, om jordens undergång i hinduistisk och buddhistiska skrifter, ja, nästan alla trosåskådningar talar om undergången, men också om pånyttfödelse att något nytt kommer efteråt. Trots fem massutdöende har livet fortsatt och frodats på vår planet. Enligt min forskning är berättelserna varningar om att något ska hända i framtiden. Mayafolket har i sin kalender satt ett exakt datum för nästa massutdöende.

-Ja, men de förutspådde väl domedagen till 2012! Det var ju för många år sedan och inget hände då. Varför ska man lita på mayafolket igen?

-Därför att det var amatörer som räknade ut årtalet! De förstod ingenting om mayafolkets tidräkning. De glömde att ta med Ahau-baktun. Precis som oss så la mayafolket till extra år i sin kalender, som när vi vart fjärde år lägger till ett skottår för att kompensera solåret. Räknar man in Ahau-baktun åren så får man juli 2027 då tideräkningen upphör och det stora hjulet har slutfört sin resa.  

-Ja, ni hörde det först i Spekulativt vetande. Jorden går under i juli i år, om en dryg månad alltså. Tack professorn för er medverkan. Missa inte nästa avsnitt då vi kommer att få möta pojken med två hjärnor som kan kommunicera med hundar.

På väg hem i bilen tänkte professor Cobol på sin medverkan i programmet. Ingen ville lyssna på hans varningar. Ingen hade tagit hans forskning på allvar. Hans kollegor på universitet hade skrattat åt honom och ingen vetenskaplig tidskrift ville publicera hans artiklar. TV-programmet Spekulativt vetande hade varit hans sista halmstrå för att få ut budskapet och varna mänskligheten innan det var för sent. I flera månader hade han försökt kontakta myndigheter, andra forskare, till och med religiösa ledare, men alla hade avfärdat honom, som han hade varit en galning, men han visste att han hade rätt. Hans beräkningar stämde. När professor Cobol kom hem till sin lägenhet var han trött och besviken. Utan att klä av sig la han sig i sängen och somnade.  

Han väcktes av ett hårt bultande på lägenhetsdörren. Professor Cobol kastade ett trött öga på väckarklockan. Halv sex på morgonen. Vem kunde det vara som störde honom så tidigt? tänkte han. Han hasade sig upp ur sängen och öppnade försiktigt dörren. Utanför dörren stod två prydligt svartklädda män i kostym.

-Professor Cobol? sa den ena mannen.

-Öh, ja, stammade professorn förskräckt.

-Ni måste genast följa med oss. Det finns några som vill träffa er.

Äntligen, tänkte professor Cobol för sig själv, har något fattat vad jag försökt säga hela tiden och behöver min expertis. -Ett ögonblick bara, ursäktade sig professorn. Han ordnade snabbt till sina skrynkliga kläder och slängde ner några anteckningsböcker och papper i sin portfölj innan han följde med med de två herrarna, som eskorterade honom till  en svart bil som stod parkerad utanför huset. Efter en kortare biltur svängde bilen in på en privat flygplats och de två männen följde honom till en väntande helikopter där två andra män i svart kostym tog över. De flög i minst en timme under tystnad innan de landade mitt i öknen. En militärjeep mötte upp dem och körde snabbt genom den öde öknen bort mot en stor bergskedja. När de nådde bergssidan öppnades en stor svart tunnel framför dem och jeepen fortsatte i full fart ner i berget. De stannade efter en lång färd i en stor tunnel. Framför jeepen stod en äldre militär dekorerad med många medaljer.

-Professor Cobol, mitt namn är general Fortran. Vi är tacksamma att ni kunde komma så snabbt, vi behöver svar på några viktiga frågor. Vänligen följ med mig. Utan att vänta på svar vände generalen på klacken och stegade raskt iväg. Professor Cobol fick halvspringa för att hinna med. Generalen öppnade en ståldörr och de steg in i ett stort kontrollrum med ett runt konferensbord fullt med olika människor. -Det här är professor Cobol som är den sista personen i vårt team. Kapten Java kan ni ge oss en kort bakgrund så professor Cobol blir insatt i situationen?

En officer reste sig upp från konferensbordet och gick fram till en stor skärm. Han klickade fram en bild med en stjärnhimmel där man såg ett stort svart föremål i mitten av bilden.

-För några dagar sedan upptäckte James Webb teleskopet ett stort objekt som passerade Pluto. Vi trodde först det var en okänd asteroid men vid närmare granskning visade det sig vara en gigantisk farkost, ett okänt rymdskepp. När vi avläste farkosten kemiska spektrumprofil kunde vi konstatera att den omges av ett kemiskt ämne, som  vid närmare analys visade sig vara exakt samma ämne som ni professor Cobol har hittat i avlagringar i samband med tidigare massutdöenden på jorden. Vi vet inte vilka dem är eller vad de vill. Vi vet bara att med denna kurs och hastighet så når de farkosten jorden inom en månad.

-Jag hade rätt! utbrast professor Cobol glatt. Jorden kommer att gå under! Om bara mina kollegor på universitet hade hört det här, då hade de ångrat att de skrattade åt mig.

-Professor Cobol, vänligen lugna ner er. Vi behöver er hjälp, fortsatte general Fortran. Ni verkar veta mest av alla här vad det handlar om och hur vi borde hantera situationen. Vad vill de oss och vilka är de?

-Vad de vill? professor Cobol såg frågande på generalen. Det vet jag tyvärr inte, min forskning har bara koncentrerat sig på tidpunkten när de ska komma tillbaka. Vad de vill eller vilka de är har jag ingen aning om.

-Men det måste väl för guds skull ha stått någonstans i alla texter som ni studerat vad de vill? Varför kommer de tillbaka nu?

Professor Cobol funderade, men skakade sedan på huvudet. -Nej, jag kan inte komma ihåg att det någonstans har stått varför de kommer tillbaka, utan bara att när de besökt oss har det lett till massutdöende, men inte heller att glömma, så har ju livet fortsatt i nya former på jorden efter varje utplåning.

-Det är knappast någon tröst om rymdvarelserna har planer att utrota oss, konstaterade general Fortran torrt.  -Så ni vet ingenting mera?

-Det finns visserligen ett dokument som jag har försökt få tag i under lång tid, utan att lyckas. Det är möjligt att det finns någon ledtråd i det, men det verkar omöjligt att få tag i.

-Berätta vilken det är så ska vi nog ordna fram det.

-När de spanska conquistadorerna erövrade mayafolket på 1500-talet brändes nästan alla deras skrifter, bara ett fåtal finns kvar. Men legenden berättar om en uråldrig gammal mayaskrift i rent guld som dominikanermunken Bartolomé de las Casas lyckades komma över och rädda. Han skickade den som en gåva till påven i Rom och sedan dess ska den finnas i Vatikanens hemliga arkiv. Jag har vid flera tillfällen försökt få reda på om den finns kvar, men det finns inga noteringar om den och finns den vill man inte lämna ut någon information om den. Det finns i Bartolomé de las Casas dagbok antydningar om att texten ska berätta om en uråldrig myt om hur gudarna varje eon stiger ned från himlen för att skörda frukterna av sin sådd.

-Kapten Java, kan du höra med Vatikanen om de kan få fram den här skriften?

-Jag kollar det genast, general. Kapten Java reste sig upp från stolen och försvann ut ur rummet.

-Jag tror det var allt för tillfället. Ni kan återgå till er arbetsuppgifter. Professor Cobol ni ska få hjälp att komma till rätta och så ska vi ni få ett rum. Ni lär bli kvar här ett tag.  Och kommer ni på något mer som kan vara till nytta så finns jag här.

Under resten av dagen bekantade sig professor Cobol med de övriga forskarna och delade glatt med sig av sina idéer och forskning om vad han visste om det sällsynta kemiska ämnet och olika religiösa skrifter och teorier om jordens undergång. Sent på kvällen gick han trött och nöjd till sitt rum som han hade blivit tilldelad och fann till sin glädje att det på sängen låg en uppsättning rena kläder och hygienartiklar så han kunde duscha och byta om innan han lade sig. När han vaknade på morgonen kände han sig utvilad. I matsalen serverades en gedigen frukost med kaffe och croissanter. Han skulle just ta en påtår när kapten Java dök upp vid hans sida. 

-Professor Cobol, den har kommit nu.

-Va, vem då? frågade Cobol förvirrat.

-Skriften som ni efterfrågade från Vatikanens arkiv. Den är här nu. De andra forskarna har redan samlats i kontrollrummet för att undersöka den.

Professorn ställde muggen på bordet och rusade bort mot kontrollrummet. De andra forskarna stod redan i en cirkel runt bordet. Professor Cobol trängde sig förväntansfullt förbi alla andra och framför honom på bordet låg en guldfärgad textrulle fylld med olika tecken

-Förstår ni vad det står, frågade general Fortran efter en stund?

-Nej, tyvärr. Det är en mycket gammal text, det påminner om Olmec hieroglyfer som var en mexikansk civilisation som fanns långt före Maya. Men ingen har ännu lyckats dechiffrera dem ännu.

-Så hur lång tid tror du innan vi kan tolka texten?

-Om vi har tur ett par år kanske.

-Ett par år! Vi kan inte vänta flera år. Vi behöver ha texten översatt nu utbrast general Fortran upprört.

-Ursäkta general, men det är kanske ett uppdrag för Daisy? 

-Vem är Daisy? undrade professor Cobol nyfiket.

-Daisy är inte vem utan ett vad. Daisy står för Deep Artificiell Intelligens System Yottaqubit, en avancerade och fram till idag topphemlig AI-kvantdator som kan knäcka all världens koder på ett ögonblick. Er text borde inte vara någon match för Daisy. Kapten Java underrätta kryptoavdelningen att de omedelbart ska avsätta tid för att översätta texten.

-Genast general. Kapten Java gick bort till en telefon i rummet och ringde och kom snart tillbaka.

-Vi kan komma över med texten genast.

-Perfekt, ta med dig professor Cobol och textrullen. Vi har ingen tid att förlora.

Kapten Java rullade försiktigt ihop rullen och professor Cobol följde med honom. De gick genom en lång korridor innan de nådde en hiss som tog dem ännu längre ner i berget. När hissdörren öppnades befann de sig en stor vit kupol som såg ut som en serverhall med ett stort pulserande glasklot i mitten som fick professor Cobol att tänka på en digital hjärna.

-Hej Daisy. Jag har med mig professor Cobol som behöver hjälp att översätta en gammal text.

-Var hälsad kapten Java, sa en mjuk kvinnlig röst, och ni professor Cobol är också mycket välkommen. Lägg texten på inläsningsbordet så ska jag se vad jag kan göra.

Kapten Java rullade ut texten på ljusbordet framför dem och omedelbart svepte ett finmaskigt lasernät över texten.

-Det verkar som om texten är skriven med en variant av Olmec hieroglyfer. Det finns bara ett antal tecken som man har lyckats tyda hittills. Men låt mig se. Ja, texten går att tolka, men den är mytologisk och skriven i gåtor. Jag har därför tagit mig friheten att skriva om den så den blir enklare att förstå:

Det berättas i texten om en man som heter Nok och som en dag vandrade på slätten för att jaga, då en gud nedsteg från himlen ur ett brinnande moln. Nok kallar guden “han utan själ och med hud av glas”. Guden berättar för Nok att han är Utmätaren och snart ska gudarna skörda vad de sått och sedan plöja och så på nytt. Men han är förvånad att träffa Nok och förundras över hans förstånd. Ett sådant djur hade han inte förväntat sig av sådden. Guden undrar om det finns fler djur med förstånd som Nok. När Nok berättar att det finns många så säger guden att han ska återvända inom 12 stora solvandringar och då har han med sig Skördarna som ska skörda gudarnas föda.

Men Nok ska innan dess samla ihop sina likar så guden kan spara dem så de överlever den stora sköljningen och reningen inför nästa sådd. Nok frågar då guden vilka Skördarna är. Guden berättar att Skördarna sår och skördar i den eviga rymden. De reser runt från värld till värld för att skörda och sedan så på nytt i en evig cykel. Guden förklarar att denna värld har gett bra sådd, man har sått och skördat fem gånger redan. När han återkommer ska de skörda igen, men låta djuren med förstånd överleva och frodas så att gudarna om många cykler kan skörda en gång till.

När 12 stora solvandringar har gått samlar Nok alla människor på den stora slätten och ett stort brinnande moln landar framför dem. Guden ber alla människor att stiga in i molnet. När molnet svävar högt som en örn över marken kan de se fruktansvärda brinnande monster med enorma huggtänder som äter upp världen under dem och när monstren är klara faller floder av regn från molnen och sköljer bort det som finns kvar. Efter flera solvändningar landar molnet igen på en främmande plats och Nok och hans likar släpps ut. På marken växer okända växter och nya djur rör sig i gräset som de inte känner igen. Nok och hans släkte döper den nya platsen som de kommit till De-den och de frodas och sprider sig sedan över världen och bildar många nya folk och berättelser. 

-Det låter som en variant på syndaflodsberättelsen och Noaks ark tycker jag, men hur ska det hjälpa oss? undrade kapten Java förvånat.

-Låt mig förtydliga, svarade Daisy med sin mjuka, lugna röst. Jorden är en farm anlagd av en utomjordisk ras. Dessa utomjordingar har i universum hittat lämpliga planeter att odla på. När de har sått kan det dröja miljontals år innan sådden är klar, men då återkommer de och skördar allt liv, och återställer sedan balansen på planeten för att börja om på nytt. Det verkar som om de använder någon form av växelbruk, och varierar med olika arter och växter. Det förklarar varför dinosaurierna försvann från jorden och ersattes med däggdjur, som sedan ersattes med människor. Enligt professors Cobols beräkningar så är skörden snart mogen och därför har skördemaskinerna dykt upp i vårt solsystem. Enligt mina beräkningar pressar man planeten till max, intill gränsen till kollaps, innan de väljer att skörda vid exakt tidpunkt för att få ut maximalt av skörden. Skulle de inte skörda inom några veckor så skulle jordens klimat kollapsa och mänskligheten skulle ändå dö ut om några år och skörden bli förstörd. 

-Menar du att vi är som grisar på en bondgård som bara väntar på att slaktas och ätas upp, utbrast professor Cobol förskräckt.

-Så skulle man också kunna beskriva det, svarade Daisy med sin lugna röst. Men å den andra sidan, kommer nya raser och växter att ersätta människan, och livet på jorden fortsätter i ett evigt kretslopp, ungefär som i en köksträdgård där man odlar olika saker beroende på säsong.