Vi presenterar första dikten ur Erik Nymans diktcykel ”Döderboken”.
Jag dödde och levde ej mer
jag blundade och när jag åter såg
såg jag Nipornas skuggdal
och framför mig forsade
Ångermanälven mörk och skummande
Vid stranna stod en enögd flottare
han krävde betalt den rackarn
sista kronan skulle han ha
för att föra mig över forsen
färden var fruktansvärd
ekan läckte och kastades
hitan och ditan mellan vågorna
så kom vi fram till motsatta strann
men där stod en hiskelig best
en älgspindel med åtta ben
som hindrade min fortsatta färd
I västfickan hade jag en snusdosa
jag kramade en rejäl prilla
och när besten fick smaka snuset
blev han len och mild i käften
så jag kunde fortsätta min färd
Jag gick igenom en tät granskog
där de utomsocknes irrade
som vilsna bärplockare
evigt plågade av myggen och knotten
I slutet av skogen låg en kallkälla
där länsmansjäveln satt fastfrusen
huttrande av rädsla
i avgrundsålens järngrepp
Sedan nådde jag den eviga surmyren
med smala spångar över dyhålen
längs sidorna låg skvallerkärringarna och sprattla
evigt pickade av tjattrande skator som straff
Sen var min resa nästa slut
för där mitt på kalhygget
stod brännvinskungens älgtorn
han bad mig slå mig ner på en stubbe
bjöd på finaste myrstacksbrännvinet
och hälsa mig välkommen till döderlandet.
Är jag död utbrast jag häpen!
Bara halvdöd, svarade kungen
så drick upp och vänd tillbaka
gör bot och bättring
bränn aldrig mer dålig träsprit
det är döden, säger jag dig
följ mina brännvinsregler
så länge du lever
Får jag bara livet leva
och dricka och ha en flicka
lovar jag att följa dina regler
till domedagens sista droppe
Ur marken steg då en stege
och jag klättrade upp
och snart befann jag mig
åter hemma i min säng igen.
Di ångermanländska 